Gamla Tilltal

Nu finn jag här igen. Nostalgi.

Lördagsnöje

Jag läser Jan Guillous Ordets makt och vanmakt och undrar om jag kan lita på honom. Jag tror inte att han ljuger, men det är nog klokt att inse att han ibland inte talar sanning. Språkligt sett är boken som en berg- och dalbana. Ibland är orden vackert molnflyende, tidvis prosaiskt journalistiska. Någon gång ler jag, en annan gång skrattar jag, men oftast får jag gnugga mig i ögonen för att inte somna.

Men Guillou är min hjälte. Han har stått pall.

Min son lever och en dag åker han till Indien. Efter min död finns Indien kvar och ...

Jag ljuger min egen lycka och i den lögnen är jag lycklig. Tror jag, ty jag förmår inte bättre.

Min son är närmare döden än jag själv. En sådan sanning kan jag inte hantera. Därför ljuger jag mitt liv.

Peter Doherty sjunger varligt "Salome" och sedan trösterligt "I Am The Rain".

Tårarna är tyngre än det vin jag dricker.

Det finns människor som anser att sanningen är den som de flesta människor anser vara sanningen. Jag är inte någon av de människorna.

Läser Göran Skyttes "Omvänd" och blir bara ledsen.

Nu är det mer natt än kväll.

Jag både vet och tror

Min son lever, lever i all min tid. Vet jag. Objektiv sanning, rent textuellt.

Medan solen går ner i väster sitter jag här och funder på Göran Greider och arbetarklassen och hans visioner. Göran Skyttes visioner har jag inte mycket för. Litar inte på renegater som kallar utveckling för att ha växt upp.

Kristen höger är avsaknad av salt.

I allt detta avslutande storvulna avslutar jag med: tror jag.

Som det var förr

Förr fanns jag här.